De flesta som tränar har förmodligen ställt sig själv frågan i rubriken någon gång, och jag tycker personligen att det är en väldigt svår fråga att svara på, men innan man drar förhastade slutsatser tycker jag man bör tänka på ett antal saker. Jag tror att genetik spelar stor roll, oavsett om du vill bli basketspelare,schackspelare eller bodybuilder. Men samtidigt tror jag mer på att satsa på det man älskar än att göra det man är mest genetiskt lämpad för (såvida det inte är det man älskar mest). Så egentligen tycker jag man kan bortse från genetiken om man funnit sin passion, men samtidigt måste man förstå varför vissa som inte kämpar lika hårt ibland uppnår bättre resultat, det är trots allt fullt logiskt att en person som är 196cm hoppar högre än en som är 164cm om båda väljer att tävla i höjdhopp. Jag tror också man bör fråga sig själv hur bra man vill bli, alla vill trots allt inte bli bäst i världen, många nöjer sig med att bli bäst i sitt land eller liknande. Jag är iallafall väldigt säker på att jag inte vill vinna Mr.Olympia, eftersom jag inte vill se ut som Phil Heath,Jay Cutler eller Ronnie Coleman (självklart förstår jag att det förmodligen är helt omöjligt att göra det oavsett om jag vill eller inte). Den dagen jag vinner SM i classic bodybuilding så inbillar jag mig att jag skulle vara nöjd, och jag är fullkomligt övertygad att jag har genetiken för att lyckas med det. Någonting jag tror många glömmer bort fullständigt när de målar upp sina visioner för framtiden är vad de är villiga att offra, eller snarare vilka vanor man är villig att byta ut mot nya,bättre vanor. Sover man för lite kan det naturligtvis hämma tillväxten, och då är det förstås klokt att byta ut en eller flera vakna timmar mot sömn, för att ta ett exempel. Man får aldrig någonting för ingenting, det är en universal lag som kan tillämpas i alla möjliga sammanhang. Ibland när man drömmer sig bort och ser sig själv gå längs stranden med det perfekta sexpacket är det lätt att glömma vad som krävs för att ta sig dit, och om man inte tar reda på vad som krävs först är det troligt att man aldrig kommer nå målet. Jag har genomfört två totalt misslyckade dieter, 2008 & 2010 där jag räknade iskallt med att nå oerhörda resultat utan att behöva kämpa speciellt hårt. Om jag istället hade tagit reda på först vad som skulle krävas av mig och sedan funderat på om jag varit villig att göra det, hade jag förmodligen fattat mer genomtänka beslut. Avslutningsvis vill jag trots allt nämna att man kan uppnå mirakel även om oddsen är dåliga, och det är enligt mig bättre att sätta höga mål och missa än låga,enkla mål som man träffar utan att anstränga sig. Ibland lyckas man och ibland lyckas man inte. Det viktigaste är såklart att man försöker, men om man ändå ska försöka så varför inte göra sitt bästa?
Jag har hursomhelst bestämt mig för att köra Luciapokalen detta året, deffen börjar i augusti men jag kommer se till att tappa några kilon fram till dess. Maxvikten för min längd är 82kg och jag hoppas kunna ligga runt 90kg när jag inleder dieten på allvar. Inför Battle of Scandinavia valde jag att lägga upp hela dieten på egen hand, och det gick ju så dåligt att jag inte ens ställde upp på tävlingen, så därför ska jag se till att få hjälp under hela Luciadeffen. Jag tror att de flesta behöver någon form av vägledning under en tävlingssatsning eftersom det många gånger är svårt att se tillräckligt objektivt på sig själv PGA de psykiska påfrestningarna en diet kan innebära. Har man någon kunnig som kollar formen åtminstone en gång i veckan så är det värt mer än man kan tro, detta blev uppenbart för mig under förra årets Luciadeff då Henrik vägledde mig dagligen till min överlägset bästa form någonsin.
Bäst av alla var i både mina och domarnas ögon Tomas Askeland (bild 1) som tog hem -80kg, overalltiteln och vann även pris som bäste posör. Askeland påminner en hel del om Lee Priest då han är väldigt kort och kompakt och har både fantastiska ben och armar, och saknar i stort sett svagheter, dessutom kan han gå ner i spagat vilket är väldigt ovanligt bland så stora herrar. I herrarnas CBB -180cm vann en mycket sympatisk kille vid namn Mouhamad Ali (bild 3) och i långa klassen vann Kenneth Robert Jensen (bild 2), gemensamt hade båda att de är danskar och har helt sjuka hamstrings och gluteus, något som är högst ovanligt i CBB. Kenneth Robert Jensen är den mest muskulösa killen jag någonsin sett i CBB och hur han lyckas väga in är för mig ett mysterium, hann vann också overallen ganska enkelt. I kvinnornas CBB vann Kristina Dypdahl (bild 4, vilket ni säkert förstod) från Danmark, jag tycker hon förenar muskelmassa,symetri och framförallt kvinnlighet på ett fantastiskt sätt och detta gjorde vinsten odiskutabel. Oslo GP är en mycket bra tävling som ger deltagarna fina prispengar, och det är inte alls omöjligt att jag själv deltar någon gång i framtiden. Henrik var också med, förra året tog han en stark tredjeplats i CBB +180cm, detta året skiljde sig resultatet på flera sätt. Mer om detta ser ni i filmen nedan…
